hwf

Här citerar jag några delar ur artikeln Från järn till trä av Olof Forsén i Svenska Turistföreningens årsskrift 1936, Dalsland http://runeberg.org/stf/1936/0136.html

” [---] År 1880 grundades Håvreströms A.-B., vars förste ledare var Alex. Halling. [---] Det är betecknande inte bara för en snabb teknisk utveckling utan också för en vaken framåtanda inom släkten att tre av tidens stora nyheter introducerats i landskapet av samma familj. Den första elektriska anläggningen i Dalsland gjordes av Alex. Halling – sonen berättar om den underliga stämning som rådde när en vinterkväll strömmen släpptes på för första gången och tråden i glödlampan började lysa rött. Ludvig Halling förde den första motorbåten till Dal, och hans broder – också en gång disponent vid samma företag – förde dit den första automobilen. Man får en stark känsla av att ha upplevat en övergångsperiod när man hör berättas om vilket uppseende bilen väckte på vägarna i Dal 1905. 

Det var inte ovanligt att kyrkoherden i slutet av veckan gjorde en förfrågan om familjens planer för söndagen. Skall bilen ut på söndag? det var en vanlig fråga. Folk var nämligen så rädda för det nya vidundret, så de vågade sig inte till kyrkan om de skulle riskera att möta det fruktade åkdonet. [---]

»Protokoll hållet vid sammanträde med Nordals härads vägstyrelse i Mellerud den 17 april 1905»: 

»§ 4. Som erfarenheten visat, att begagnande av Automobil såsom fortskaffningsmedel å de allmänna vägarne medförer ganska stora olägenheter och obehag för vägfarande, och flera stycken av distriktets väghållningsskyldige anhållit att vägstyrelsen med snaraste, medelst skrivelser, till kommunalstämmoordförandena i de resp. sex socknarna, anhåller att extra kommunalstämma så snart ske kan måtte hållas för inhemtande av de röstberättigades yttrande huruvida skäl förefinnas att till Konungens Befallningshavande i länet ingå med ansökan om förbud att å de allmänna vägarna inom Nordals härads vägdistrikt begagna Automobiler eller 
åtminstone inskränkning derav till någon derför bestämd och i god tid 
kungjord dag i varje månad; så beslöts att tillställa vederbörande kommunalstämmoordf. del av detta protokoll.» [---]" 

Min mormors faster, Ellen von Platen, berättar i sin bok ”Ensam genom Livet” (sid 15 ff) bl a  om sin mors släkt i Skottland:

[---] Släkten Erskine är skotsk. Med dess inflyttning till Sverige äro mänga både intressanta och romantiska omständigheter förknippade.

Släkten hade stått på de Stuartska tronpretendenternas sida under revoltförsöken 1715 och 1745 och därav gått förlustig både gods och övriga ägodelar. Som en följd därav måste den unge Thomas Erskine, född 1744 och son till David Erskine och hans andra hustru, Anne Young Fisherrow, begiva sig utomlands för att där söka sin lycka. HAN reste till Sverige och slog sig ned i Göteborg någon gång i början av 1770-talet. Till att börja med fick han anställning på Johan Halls kontor och vann snart tack vare sin utmärkta karaktär och sin stora affärsbegåvning dennes vänskap och förtroende. Senare slog han sig ihop med David Carnegie, som även tidigare varit anställd hos John Hall. Deras företag utvecklades hastigt och lade grunden till Thomas Erskines stora förmögenhet.

Emellertid vållade ett antal oförutsedda dödsfall i den skotska släkten, att dess barontitel av allt att döma måste tillfalla honom. Efter att tidigare ha blivit engelsk konsul i Göteborg och kommendör av vasaorden återvände han omkring 1790 till Skottland, där han för sin i Sverige förvärvade förmögenhet återköpte det gamla familjegodset Cambo i Fifeshire. År 1793 blev han genom sin äldre brors död baronet och sex år senare, genom sin brorsons död, earl of Kellie. Efter återkomsten till Skottland gifte han sig även, men äktenskapet blev barnlöst.

 Innan den unge Thomas Erskine emigrerade till Sverige, hade han emellertid haft en kärlekssaga med en skotsk flicka, vilken år 1763 födde honom en dotter, Harriet. Hon fick en god uppfostran, och ödet ville, att hon i Edingburgh skulle göra bekantskap med en ung svensk läkare, som fullföljde sina studier där, John Henrik Engelhart, född 1759. Bekantskapen ledde till äktenskap år 17867. Först bosatte sig det nygifta paret i Göteborg, men redan efter ett år överflyttade makarna till Lund, där Engelhart utnämnts till medicine professor.

 De fingo under årens lopp ej mindre än tolv barn. Professorn var en framstående vetenskapsman men saknade allt begrepp om affärer, och det var därför en lycka för familjen, att lord Kellie borta i Skottland höll sin skyddande hand över dem. Tre av döttrarna växte upp i morfaderns hem, och den äldste sonen David adopterade han. Senare upphöjdes denne, tack vare morfaderns utmärkta förbindelser på högsta ort, till baronet med namnet sid David Erskine of Cambo. Samma år gifte sig den unge baroneten med Jane Williams, enda dotter till en förmögen präst i Wales. Då lord Kellie avled 1828, övergick Cambo House till hans adoptivson och universalarvinge sir David, inom vars släkt baronetskapet allt sedan dess gått i arv [boken tryckt 1939].

 Bland de släktporträtt, som jag minnes från min barndom eller senare samlat i mitt hem, värderar jag icke minst den tavla, som föreställer den gamle earlen av Kellie, en man med kraftiga, rödlätta anletsdrag, iförd sin praktfulls skrud som pär av Skottland.

Från sin vägg i salongen tycks han betrakta den tavla av Cambo, som målades av den svenske konstnären Carl Samuel Graffman under dennes resa i Skottland år 1830. Graffman, som av allt att döma hade införts på Cambo genom en introduktion från Walter Scott, har i anslutning till en litografiserie med rubriken ”Skotska vuer, tecknade efter naturen” givit en skildring av det gamla herresätet, i vilken det bland annat heter:

”Huset är byggt i antik stil med torn i midten och snedt utstående flyglar. Det är ganska gammalt och omgifvet af en vacker park, i hvilken äfven finnes lummiga ekar, som är något sällsynt i denna nejd. Rummen äro högst praktfulla; i synnerhet förtjenar målningsgalleriet att omnämnas, likväl icke så mycket för målningarnas skull, hvilka med få undantag äro temligen obetydliga, som för dess eleganta och smakfulla utseende i öfrigt. I ett annat rum har man en rätt vacker vue av Götheborg, målad av Martin.

Vid kusten ligga de beryktade Car Rocks, ett förrädiskt klippref, som vållat många sjöfarares ofärd. I trädgården finnes en höjd, från hvilken man har en mycket fri utsigt, och derifrån man, under den stormiga årstiden, mången gång kan blifva vittne till rysliga skeppsbrott, ehuru Bel Rock med dess präktiga fyrbåk jemväl är belägen i denna trakt. Den synes från ett af fönstrena åt sjösidan, och de färgade lampornas skimrande sken gör en briljant effekt i den mörka natten. Fyrbåken, som nu är upprest med otrolig möda och under de största lifsfaror, är 108 fot hög och har kostat £ 45,000”.

 Det gamla Cambo House nedbrann till grunden en söndag 1879, varvid även det stora och dyrbara bohaget blev lågornas rov. Slottet återuppbyggdes emellertid, ehuru icke i sin gamla stil.

 Redan under den gamle earlens livstid återkom släkten Erskine till Sverige med den unge David Erskine, en naturlig som till en av lordens bröder. Han hade tack vare sin farbror fått en utmärkt uppfostran, men utan tillgångar som han var, liksom en gång denne själv, sökt sin lycka i utlandet. Redan 1802, vid blott 15 års ålder, kom han till Göteborg, där han fick anställning på Carnegies kontor. Lyckan följde honom, och han blev en förmögen och ansedd affärsman. År 1812 överflyttade han till Stockholm, där han avled 1860, ”en man”, heter det i en anteckning om honom, ”som ännu kvarlefver i mångas minne som en högt aktad och älskad man”.

 David Erskine hade i sin farbrors hem gjort bekantskap med lordens dotterdotter Harriet Engelhart, med vilken han år 1812 förenades i ett långt och lyckligt äktenskap. De hade en enda son, David, vilken följde i faderns fotspår som affärsman. Rikt begåvad genomgick han med berömmelse Hillska skolan i Barnängen och skaffade sig sedan på egen hand en stor allmänbildning. Två år tillbragte han med att praktisera i ett av de största affärshusen i Amsterdam, och efter återkomsten till Sverige gjorde han åtskilliga affärsresor både inom och utom landet.

 Gift med Sophie Sjöberg hade han två söner, vilka dogo i unga år, och två döttrar, av vilka Helene Victoria, född 1848, blev min mor.

[---]

Så, förutom att ha ådrorna fulla av norskt blod, finns även lite från Skottland, och en del från Tyskland...

Och tavlan - den har jag tagit hand om...