hwf

 

Grannfrun Lena och jag åkte till Håverud för att titta på utställningen där brorsonens verk medverkat.  Det var härligt väder, så vi parkerade uppe vid bron och promenerade ner på stigen utmed kanalen.  Men först stannade vi till i den minsta loppislokal jag varit i… En liten fyrkantig bod med hyllor runt väggarna – kan inte varit större golvyta än 2 m2.

 

Där hittade jag en liten söt vas, som såg ut som en trädgren.

 

Väl nere vid Dalslands Center strosade vi runt lite bland butikerna och tittade på slussning. Det är ganska fantastiskt egentligen, att det fortfarande funkar – efter så många år!

  

Akvedukten byggdes på fyra, mot beräknade sju/åtta år, och invigdes i september 1868. Den är som en öppen ”plårännelåda” (32,5 m lång, 4,36 m bred, 1,8 m djup), sattes ihop på land och halades ut efter hand. De 33 000 nitarna har ännu inte bytts ut! Tillsammans med 4 slussar förbinder den Upperudshöljen  med Åklång över Håverudsforsarna, där nivåskillnaden är 9,9 meter.

Över salussleden finns också en klaffbro för järnvägen (klar 1925) samt en fast landsvägsbro (från1987, som ersatte en äldre liknande bro från 1938) 

Fotograf  Tommy Feldth, 1986

 

Det påstås också att det spökar här: En gång i tiden släppte en slussvakt en båt genom slussens portar. När slussvakten såg att båten var halv rusade han iväg skräckslagen, och glömde stänga slussporten. Efter denna händelse låg han länge sjuk och var nära döden. Orsaken till hans sjukdom sägs vara att han inte skulle släppt igenom detta skepp utan stängt inne spökskeppet i slussen.

 

 

När vi ätit varsin mycket god laxtallrik (barnportionen räckte gott och väl!) gick vi upp till galleriet och tittade på utställningen NÄR JAG BLIR STOR - om barndomen för stora och små.

http://www.gallerivals.se/GalleriVals/start.html

 

En härlig utställning i fräckt iordninggord lokal, som föreningen Mera kultur med Bodil Söderlund och Charlie Davidson har satsat på! Hur de gjorde iordning galleriet, och länkar till tidigare utställningar, finns på http://www.gallerivals.se/GalleriVals/Building_a_gallery.html  – klart värt att titta på! Speciellt som jag inte tog så många kort. Är lite feg på så’na här ställen…

 

   

Konstnären själv under en lampa av Charlie Davidson

 

Johans egna verk ”Hon struntar i både knän och armbågar” och ”Ditt fortaste”.

 

En plastflaska hängde i en tråd ända högst upp från nocken och ner genom en öppning i golvet, till strax över ett bord på bottenvåningen. Resultatet blev riktigt läckert, när sanden fick rinna ur flaskan, som sattes i rörelse…

 

   

Fredrik Möller

 

Klara Bothén har spegelvänt bilden, samt sytt med korsstygn...läckert!

 

Men jag undrar fortfarande VAD de gjorde i just den byggnaden, då på den tiden när det var pappersbruk... och om den kanske fanns redan när det var järnbruk?

 

 

 

 

Här citerar jag några delar ur artikeln Från järn till trä av Olof Forsén i Svenska Turistföreningens årsskrift 1936, Dalsland http://runeberg.org/stf/1936/0136.html

” [---] År 1880 grundades Håvreströms A.-B., vars förste ledare var Alex. Halling. [---] Det är betecknande inte bara för en snabb teknisk utveckling utan också för en vaken framåtanda inom släkten att tre av tidens stora nyheter introducerats i landskapet av samma familj. Den första elektriska anläggningen i Dalsland gjordes av Alex. Halling – sonen berättar om den underliga stämning som rådde när en vinterkväll strömmen släpptes på för första gången och tråden i glödlampan började lysa rött. Ludvig Halling förde den första motorbåten till Dal, och hans broder – också en gång disponent vid samma företag – förde dit den första automobilen. Man får en stark känsla av att ha upplevat en övergångsperiod när man hör berättas om vilket uppseende bilen väckte på vägarna i Dal 1905. 

Det var inte ovanligt att kyrkoherden i slutet av veckan gjorde en förfrågan om familjens planer för söndagen. Skall bilen ut på söndag? det var en vanlig fråga. Folk var nämligen så rädda för det nya vidundret, så de vågade sig inte till kyrkan om de skulle riskera att möta det fruktade åkdonet. [---]

»Protokoll hållet vid sammanträde med Nordals härads vägstyrelse i Mellerud den 17 april 1905»: 

»§ 4. Som erfarenheten visat, att begagnande av Automobil såsom fortskaffningsmedel å de allmänna vägarne medförer ganska stora olägenheter och obehag för vägfarande, och flera stycken av distriktets väghållningsskyldige anhållit att vägstyrelsen med snaraste, medelst skrivelser, till kommunalstämmoordförandena i de resp. sex socknarna, anhåller att extra kommunalstämma så snart ske kan måtte hållas för inhemtande av de röstberättigades yttrande huruvida skäl förefinnas att till Konungens Befallningshavande i länet ingå med ansökan om förbud att å de allmänna vägarna inom Nordals härads vägdistrikt begagna Automobiler eller 
åtminstone inskränkning derav till någon derför bestämd och i god tid 
kungjord dag i varje månad; så beslöts att tillställa vederbörande kommunalstämmoordf. del av detta protokoll.» [---]" 

Min mormors faster, Ellen von Platen, berättar i sin bok ”Ensam genom Livet” (sid 15 ff) bl a  om sin mors släkt i Skottland:

[---] Släkten Erskine är skotsk. Med dess inflyttning till Sverige äro mänga både intressanta och romantiska omständigheter förknippade.

Släkten hade stått på de Stuartska tronpretendenternas sida under revoltförsöken 1715 och 1745 och därav gått förlustig både gods och övriga ägodelar. Som en följd därav måste den unge Thomas Erskine, född 1744 och son till David Erskine och hans andra hustru, Anne Young Fisherrow, begiva sig utomlands för att där söka sin lycka. HAN reste till Sverige och slog sig ned i Göteborg någon gång i början av 1770-talet. Till att börja med fick han anställning på Johan Halls kontor och vann snart tack vare sin utmärkta karaktär och sin stora affärsbegåvning dennes vänskap och förtroende. Senare slog han sig ihop med David Carnegie, som även tidigare varit anställd hos John Hall. Deras företag utvecklades hastigt och lade grunden till Thomas Erskines stora förmögenhet.

Emellertid vållade ett antal oförutsedda dödsfall i den skotska släkten, att dess barontitel av allt att döma måste tillfalla honom. Efter att tidigare ha blivit engelsk konsul i Göteborg och kommendör av vasaorden återvände han omkring 1790 till Skottland, där han för sin i Sverige förvärvade förmögenhet återköpte det gamla familjegodset Cambo i Fifeshire. År 1793 blev han genom sin äldre brors död baronet och sex år senare, genom sin brorsons död, earl of Kellie. Efter återkomsten till Skottland gifte han sig även, men äktenskapet blev barnlöst.

 Innan den unge Thomas Erskine emigrerade till Sverige, hade han emellertid haft en kärlekssaga med en skotsk flicka, vilken år 1763 födde honom en dotter, Harriet. Hon fick en god uppfostran, och ödet ville, att hon i Edingburgh skulle göra bekantskap med en ung svensk läkare, som fullföljde sina studier där, John Henrik Engelhart, född 1759. Bekantskapen ledde till äktenskap år 17867. Först bosatte sig det nygifta paret i Göteborg, men redan efter ett år överflyttade makarna till Lund, där Engelhart utnämnts till medicine professor.

 De fingo under årens lopp ej mindre än tolv barn. Professorn var en framstående vetenskapsman men saknade allt begrepp om affärer, och det var därför en lycka för familjen, att lord Kellie borta i Skottland höll sin skyddande hand över dem. Tre av döttrarna växte upp i morfaderns hem, och den äldste sonen David adopterade han. Senare upphöjdes denne, tack vare morfaderns utmärkta förbindelser på högsta ort, till baronet med namnet sid David Erskine of Cambo. Samma år gifte sig den unge baroneten med Jane Williams, enda dotter till en förmögen präst i Wales. Då lord Kellie avled 1828, övergick Cambo House till hans adoptivson och universalarvinge sir David, inom vars släkt baronetskapet allt sedan dess gått i arv [boken tryckt 1939].

 Bland de släktporträtt, som jag minnes från min barndom eller senare samlat i mitt hem, värderar jag icke minst den tavla, som föreställer den gamle earlen av Kellie, en man med kraftiga, rödlätta anletsdrag, iförd sin praktfulls skrud som pär av Skottland.

Från sin vägg i salongen tycks han betrakta den tavla av Cambo, som målades av den svenske konstnären Carl Samuel Graffman under dennes resa i Skottland år 1830. Graffman, som av allt att döma hade införts på Cambo genom en introduktion från Walter Scott, har i anslutning till en litografiserie med rubriken ”Skotska vuer, tecknade efter naturen” givit en skildring av det gamla herresätet, i vilken det bland annat heter:

”Huset är byggt i antik stil med torn i midten och snedt utstående flyglar. Det är ganska gammalt och omgifvet af en vacker park, i hvilken äfven finnes lummiga ekar, som är något sällsynt i denna nejd. Rummen äro högst praktfulla; i synnerhet förtjenar målningsgalleriet att omnämnas, likväl icke så mycket för målningarnas skull, hvilka med få undantag äro temligen obetydliga, som för dess eleganta och smakfulla utseende i öfrigt. I ett annat rum har man en rätt vacker vue av Götheborg, målad av Martin.

Vid kusten ligga de beryktade Car Rocks, ett förrädiskt klippref, som vållat många sjöfarares ofärd. I trädgården finnes en höjd, från hvilken man har en mycket fri utsigt, och derifrån man, under den stormiga årstiden, mången gång kan blifva vittne till rysliga skeppsbrott, ehuru Bel Rock med dess präktiga fyrbåk jemväl är belägen i denna trakt. Den synes från ett af fönstrena åt sjösidan, och de färgade lampornas skimrande sken gör en briljant effekt i den mörka natten. Fyrbåken, som nu är upprest med otrolig möda och under de största lifsfaror, är 108 fot hög och har kostat £ 45,000”.

 Det gamla Cambo House nedbrann till grunden en söndag 1879, varvid även det stora och dyrbara bohaget blev lågornas rov. Slottet återuppbyggdes emellertid, ehuru icke i sin gamla stil.

 Redan under den gamle earlens livstid återkom släkten Erskine till Sverige med den unge David Erskine, en naturlig som till en av lordens bröder. Han hade tack vare sin farbror fått en utmärkt uppfostran, men utan tillgångar som han var, liksom en gång denne själv, sökt sin lycka i utlandet. Redan 1802, vid blott 15 års ålder, kom han till Göteborg, där han fick anställning på Carnegies kontor. Lyckan följde honom, och han blev en förmögen och ansedd affärsman. År 1812 överflyttade han till Stockholm, där han avled 1860, ”en man”, heter det i en anteckning om honom, ”som ännu kvarlefver i mångas minne som en högt aktad och älskad man”.

 David Erskine hade i sin farbrors hem gjort bekantskap med lordens dotterdotter Harriet Engelhart, med vilken han år 1812 förenades i ett långt och lyckligt äktenskap. De hade en enda son, David, vilken följde i faderns fotspår som affärsman. Rikt begåvad genomgick han med berömmelse Hillska skolan i Barnängen och skaffade sig sedan på egen hand en stor allmänbildning. Två år tillbragte han med att praktisera i ett av de största affärshusen i Amsterdam, och efter återkomsten till Sverige gjorde han åtskilliga affärsresor både inom och utom landet.

 Gift med Sophie Sjöberg hade han två söner, vilka dogo i unga år, och två döttrar, av vilka Helene Victoria, född 1848, blev min mor.

[---]

Så, förutom att ha ådrorna fulla av norskt blod, finns även lite från Skottland, och en del från Tyskland...

Och tavlan - den har jag tagit hand om... 

2012 05

Mitt utseende är nu förbättrat!

Märkte resultat direkt, plötsligt försvann alla skuggor som tidigare omgärdat mig. Jätteglad är jag! Men – naturligtvis tillstötte ”komplikationer” under operationen, hade någon väntat nåt annat?

 

Sovmorgon (10!) och god frukost på mysiga fiket strax intill hotellet. Sen turistande på busstaket en bra stund…

 Turister på busstaket    Pedrera - av Gaudi

Återbesök på Poble Espanyol (by med hustyper från alla distrikt i Spnien, typ Skansen utan djur) – denna gång dagtid – med lite utsiktvyer i kameran, titt hos glasblåsaren samt  i några butiker. Bla en glaskonstnär som flyttat in i kyrkan…

     Kyrka med glaskonst     Glaskonst i kyrka

Fortsatte sedan vidare med nästa buss högre upp på Montjuic förbi OS-stadion - med simstadion där Maria visade var hon plankade och badade med sina kompisar- till utsiktspunkten och mer vyfotografering.
Sen promenerade vi ner för alla trappor, förbi en jättehäck med Palettblad (!)

    

Passerade World Trade Center, innan vi kom till favorithänget i Port Vell = Maremagnum.  Kaffe och smörgås på bryggan vid 4-tiden, och det är 22 grader!!!

  Favorithänget     22 grader!

Efter lite affärstid återvände vi mot centrum och lite mer shopping och sedan kvällsmat vid ½9 på kinakrogen som serverar sushi-, eget hopplock till grillen-, sallads-, kina- och efterrättsbufféer. Där åt vi länge… ;)

Rivstart kl 03.00 med dusch och frukost 1: knappt ½ banan - glömde resten på bänken hos Maria, inte så trevligt för henne att  komma hem till L  Snabb promenad till Korsvägen där Stefan slöt upp, och flygbuss till Landvetter där vi efter incheckning intog frukost 2. Fortfarande inte riktigt vakna…

 

6.30 gick planet och vi fick frukost 3 (som jag hoppade över). I München fick vi vänta på landningstillstånd i ca ½ tim pga dimma, och vi hade bara 15 min till nästa plan. Men turligt nog var det också försenat… Väl i luften serverades frukost 4! Sen har dagen rullat på: Incheck på hotel Nouvel med jättefint rum med stukatur i taket och 2 (!) balkonger – lunch på Fresh Co (stor salladsbuffé, pizzabuffé och jättegod chokladglass med fruktsallad).


Besök på museet MACBA, in och ut i affärer, lite koll på saluhallen vid La Rambla, och avslutning med tapas vid 21-tiden.


Det blev mycket om mat idag - men det är ju en av anledningarna att vi åkte =)
 Nu ska vi sova och sen blir det lite turistliv i morgon…

 

Att vara fika-nödig är en lika basal funktion som att vara sugen på godis – eller korv och mos, eller hur? Ofikad får i alla fall jag ont i huvet, och blir sur och kinkig. Är nog inte ensam om det…

Läste i en Work Life-undersökning att fikapausen på jobbet har en viktig social funktion, då man lär känna mina kollegor, och den ger mer effektiva medarbetare – det är lätt att lösa problemen över en kanelbulle! Undersökningen slog också fast att inte fika tillsammans leder till sämre stämning på arbetsplatsen.

Det stod också att det var de äldre norrlänningarna som hade mest fikapauser – och de som fikade minst var de yngre i Stockholm…



Så jag säger bara: ta inte bort vår älskade fikarast!!!

Fruntimmersveckan 19-24 juli har gamla traditioner, och stammar från 1820-talet. Många talesätt finns förknippade med Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina - och även med Jakob, som sägs komplettera veckan. (Vad som sas om Fredrik vet jag inte…just nu.) Fruntimmersveckan var ökänd för sitt regnande, och kallades "pisseveckan" eller ”veckan då fruntimren inte kunde hålla tätt". Fruar/pigor var inte välkomna i skörden, för man ville ha fint bärgningsväder. Margareta har särskilt dåligt rykte, bla sa man att "Margareta gärna gråter" och att "Väter Greta i nöten blir den föga till gagns” (om det regnade på Margaretadagen skulle det gå mask i nötterna). Även Magdalena "gråter gärna". Är "Emmadagen klar och varm, utan kvalm" kan man räkna med ett gott år. Och "är Jakob varm och klar blir julen kall".

Rötmånaden  börjar enligt Bondepraktikan den 23 juli och fortsätter en månad framåt. Vilhelm Moberg har skrivit följande: "För övrigt var denna tid - strax före den nya skörden - den magraste i det gamla bondehushållet. Man sopade mjölkistan och skrapade fläsktinan. Vid Olofsmädssan (29 juli) - var det vanligt att gårdens visthusbod stod tom".  Traditionen sa att maten lättare blev dålig under rötmånaden, eftersom bakterierna växer snabbare när det är varmt och fuktigt. Men nu finns kyl och frys, så det handlar nog mer om bristande hygien än om värmen… Fast man ska nog undvika bufféer samt malt kött, och se till att mejerivarorna kommer fort in i kylen under den här perioden. Samt tvätta händerna, förstås….

Olsmäss/Olofsmässan firas den 29 juli till minne av den norske kungen Olav Haraldsson, som stupade vid Stiklastad 1030, och sedan blev kallad Olof den helige. Tiden kring dagen kallades Olsmässekroken, efter att man tytt 'krok' som den krokiga skära som finns på runstaven (dåtidens almanacka) tillsammans med kung Olofs bila. Ordet kan även betyda "tid av nöd" eller "livsmedelsbrist", då det var ont om mat eftersom skörden ännu inte var bärgad. Fast längst söderut var det en märkesdag för att slåttertiden var slut.

Njutit Blues, konst och mat i Åmål. Samt umgåtts med släkten. Började med födelsedagsmiddag hos modern med brodern, svågern och systerbarnen.

 

 
Martinas morotskaka - mums

Missade tisdagens Not Quite Roots – men bannemej inte nästa år! (Får väl flytta semestern). Åkte till Fengersfors en annan dag och såg jättefin hantverkskonst – och åt jättegod macka i jättefina parken hos Not Quite.

Genomgång. Foto hwf

Resten av tiden spisades musik till fots (ibland puttande en rullstol) på gator och torg dagtid, mellan olika restauranger på kvällen och i Arenan på natten.

 
Fritte med kanonen i midjehöjd... 

Underbart! Så härliga och glada och trevliga människor av alla sorter! Har man samma intresse, så fixar sig det mesta. Stan invaderas av folk och bilar med husvagn, husbilar motorcyklar med och utan tält, gator stängs av till förmån för musik – t o m lite felparkering här och där tillåts…

Men Åmål – fixa till trottoarkanterna för rullstolar ÖVERALLT! Ibland var det nära att jag tippade av brodern… 

Börje Hovberg i Västerås har många järn i elden.. Kolla in: www.hovberg.se/blogg/! En bit ner visar han bl a en spansk byggnad som kallas hórreo, förr använd till att torka allehanda varor. Somliga numera bostäder. Kolla in länken han hänvisar till - våra svenska stolpbodar (som förr användes till förvaring) kan slänga sig i väggen!!

Eller... kanske man kan bo såhär stundtals ...

(hittat nånstans i cybern)

Bara det finns lite växtlighet, vatten och nån slags bro...


Jag vet hur jag vill bo: just nu där jag är, i Barcelona som pensionär...

Barcelonetta, med havet framför, Citauadell-parken bakom, och en massa broar vid marinan och Mare Magnum. Tågstationen bakom hörnet och bara en liten bit till affärsgatorna (samt flygbussen). Perfekt läge!


(hittat på nätet)

Drömma kan man ju alltid!